I fredags hade jag spanskaprov hela dagen, boring ofc och onödigt lång tid vi var tvungna att bara sitta där. Jag är en sån som blir klar efter typ 10 min. Sedan var Malene och Synne här, vi var ute i snön i flera timmar. Det var kul. Det snöade i ungefär ett dygn, torsdag till fredag, så det blev en del snö.
Man är ALDRIG för gammal för att leka i snön.
Lördag var jag hos Synne, senare kom Malene, vi var vakna ganska länge och hade kul.
Idag har jag gjort typ absolut ingenting sen jag kom hem från Synne.
Ibland är saknaden så stor att det känns som att det inte kan vara möjligt att önska sig något så otroligt starkt utan att få det. Jag skriker inombords för att jag är så frustrerad och irriterad. Jag är arg, besviken och ledsen. Jag hatar att känna mig så maktlös. Och jag är arg och otroligt besviken på mig själv för att jag inte var starkare, för att jag inte kämpade hårdare. Jag hade ju tänkt ut allt men de bara raserade allting utan att jag ens fick chansen att säga något. Jag hatar att jag känner mig så värdelös och maktlös hela tiden. Det känns som att jag inte har något att säga till om. Jag bara hänger efter och det funkar inte längre, jag är faktiskt 17 år. Jag blir 18 om 9 månader. Men det känns inte som det för jag blir behandlad som att jag vore 10. Och i huvudet och hjärtat har jag fastnat på 15 år. För det var det bästa (och värsta) året i mitt liv. Jag känner mig som en idiot för att jag inte alltid fattar. Jag kan ju inte hjälpa det? Och jag har förlorat kontakten med människor som jag verkligen älskar och det hatar jag mest av allt. Varför blev det såhär? Allting var ju så bra. Det var underbart. Och jag blir så arg på dem. De håller på och ger mig massa saker för att hålla mig glad. Missförstå mig inte, jag är miljoner gånger tacksam för allt jag har fått, det är jag verkligen. Men de kan inte hålla på och köpa massa saker till mig för att jag inte ska bryta ihop. Det går ju inte. Hur ska det gå för mig när jag har slutat skolan här med skitbetyg och inga pengar. Hur ska jag kunna flytta hem då? För jag vill flytta hem. Jag vill det så gärna. Det är inget fel med att bo här, det är jättefint och världens trevligaste människor. Men jag klarar inte av att gå omkring och känna så här hela tiden. Det är för svårt.
Ibland blir jag förvirrad och kan inte för mitt liv förstå vad jag gör här eller varför jag är här. So oh yes mother, I am losing my mind. Sakta men säkert.
Jag vill skrika och gråta och jag vill skälla ut dig. Det verkar som att det aldrig var på riktigt eller att det aldrig var seriöst för dig. Jag förstår inte riktigt hur detta hände eller hur du kunde göra så. Vet inte varför heller. Som vanligt står jag kvar med ett stort frågetecken över huvudet och fattar ingenting.
This is obviously not a good day for me.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar